Villovägar

Det här huset i Dalarna har allt jag drömde om. Ett skolhus byggt i slutet på 1700-talet och som de senaste 70-åren använts som församlingsgård. Ingen som satt sin egen prägel på det här huset. Det fanns inte ens en skämttavla på utedassen. Ja det var faktiskt två stycken. I fredags var det äntligen visning och jag tvekade inte en sekund att köra 40 mil för att konstatera att här skulle jag få möjlighet att skapa min egen sommardröm. Vi var många som hade samma dröm, det var nog länge sedan detta oälskade hus hade haft så många besökare. Men det var inget som bekymrade mig, det här var min dröm och nu skulle jag inte tveka i en budgivning. Allt var precis så fantastiskt som jag hade föreställt mig om än ganska mer slitet än mäklarbilderna hade givit sken av. Ju längre jag gick där och kikade, knackade i väggar, sniffade efter mögeldoft ju mer tveksam blev jag. Tillslut såg jag bara allt jobb som detta hus innebär. År av renovering och ingen semester. När man är klar med insidan så väntade utsidan. Och huset var egentligen alldeles för stort för att ha som sommarhus. Alla negativa aspekter blev så mycket starkare än de positiva. Jag for därifrån med ett nöjt leende. Det var ju inte alls det här jag vill ha. Jag älskar betong och glas, moderna snitt och det enkla livet.
Ibland måste man ta en omväg innan man hittar rätt.

Vippshelter, kan det bli bättre än så här?